Kan man se på någon att den yogar?

“Du kan se på någon att den yogar. De luktar örtte och eteriska oljor, rör sig graciöst och med medvetna rörelser. Deras lemmar är smala och smidiga. De strålar och har ett lugn som sprider sig.”

Ett dömande eller ett önskvärt uppmålat fack av en yogini/yogi?
Jag hörde denna liknande uppmålade bild av yogan när jag tittade på TV. Avsikten var att lyfta meditation och träning till eftertraktade höjder. Jag blev helt paff! Yogan objektifierades och var helt plötsligt inget själsligt. Det fick mig att fundera åter igen på yogan som något vi betraktar utifrån – dess yttre natur och hur yogan upplevs av andra genom att kategoriseras och sättas i fack.
Bra – Dåligt, Eftertraktat – Undvikande, Svart – Vitt, och så vidare…

Istället för att betraktas – så handlar yogan för mig snarare om upplevelsen.
Jag tycker så mycket om alla möjliga träningsformer, men återkommer till yogan som ger mig mer än bara rörelsemönstret, fysiken och smidigheten. Det ger mig ett lugn, en trygghet och en ventil i acceptans.

Men jag måste ändå erkänna att det som lockade till yogan från allra första stund var den där “yogaglowen”. Jag blev nyfiken på den och ville utforska vad det handlade om.
Jag har ännu inte upptäckt vad – eller om det ens finns något svar, och jag fortsätter leta och söka. Vilket är charmen i sig, yogan ger andra svar längs vägen.

Hur betraktar du yogan? Lägger du yogan i fack? Vilka utövar yoga?