Tillkortakommanden

När jag inser mina egna begränsningar så blir jag frustrerad över mina tillkortakommanden. Jag vet egentligen inte varför, men det kan vara så att när man ser något som man ogillar och inte trodde fanns så hamnar man först i förnekelse. Förnekelse över att ”nej det där är inte jag” – för att sedan inse, ”jo det där är jag”. Du hamnar i chock, skrik och panik!
Och från detta blir upprinnelsen frustration och ilska. Samtidigt en stark drivkraft till förändring. Vilja bli eller göra något av det, för att sedan kunna se sig själv stolt i ögonen ”det här är verkligen jag”.

När jag hamnar i denna loop av chock, frustration och tillbaka i förändring, så ser jag också hur mitt mående och agerande både till mig själv och andra speglar sig i min process. Jag kan hamna i onödiga föräldra-barn-relation-tillsägelser, dvs. ”här är det jag som bestämmer, lyd!” utan en som helst dialog eller förklaring. Eller bli oerhört ledsen för småsaker som annars inte hade nuddat min axel. Hänga upp mig och älta, vara otillfreds med tillvaron etc. Och när jag letar runt i detta så hittar jag ingen orsak eller anledning till missnöjet eller frustrationen. Förrän hela loppen har fått gått sitt varv.

Våga ge saker tid. Något jag påminner även mig själv om, ofta.