Tanketwist

När jag inser mina egna begränsningar så blir jag frustrerad över mina tillkortakommanden. Jag vet egentligen inte varför, men det kan vara så att när man ser något som man ogillar och inte trodde fanns så hamnar man först i förnekelse. Förnekelse över att ”nej det där är inte jag” – för att sedan inse, ”jo det där är jag”. Du hamnar i chock, skrik och panik!
Och från detta blir upprinnelsen frustration och ilska. Samtidigt en stark drivkraft till förändring. Vilja bli eller göra något av det, för att sedan kunna se sig själv stolt i ögonen ”det här är verkligen jag”.

När jag hamnar i denna loop av chock, frustration och tillbaka i förändring, så ser jag också hur mitt mående och agerande både till mig själv och andra speglar sig i min process. Jag kan hamna i onödiga föräldra-barn-relation-tillsägelser, dvs. ”här är det jag som bestämmer, lyd!” utan en som helst dialog eller förklaring. Eller bli oerhört ledsen för småsaker som annars inte hade nuddat min axel. Hänga upp mig och älta, vara otillfreds med tillvaron etc. Och när jag letar runt i detta så hittar jag ingen orsak eller anledning till missnöjet eller frustrationen. Förrän hela loppen har fått gått sitt varv.

Våga ge saker tid. Något jag påminner även mig själv om, ofta.

“Du kan se på någon att den yogar. De luktar örtte och eteriska oljor, rör sig graciöst och med medvetna rörelser. Deras lemmar är smala och smidiga. De strålar och har ett lugn som sprider sig.”

Ett dömande eller ett önskvärt uppmålat fack av en yogini/yogi?
Jag hörde denna liknande uppmålade bild av yogan när jag tittade på TV. Avsikten var att lyfta meditation och träning till eftertraktade höjder. Jag blev helt paff! Yogan objektifierades och var helt plötsligt inget själsligt. Det fick mig att fundera åter igen på yogan som något vi betraktar utifrån – dess yttre natur och hur yogan upplevs av andra genom att kategoriseras och sättas i fack.
Bra – Dåligt, Eftertraktat – Undvikande, Svart – Vitt, och så vidare…

Istället för att betraktas – så handlar yogan för mig snarare om upplevelsen.
Jag tycker så mycket om alla möjliga träningsformer, men återkommer till yogan som ger mig mer än bara rörelsemönstret, fysiken och smidigheten. Det ger mig ett lugn, en trygghet och en ventil i acceptans.

Men jag måste ändå erkänna att det som lockade till yogan från allra första stund var den där “yogaglowen”. Jag blev nyfiken på den och ville utforska vad det handlade om.
Jag har ännu inte upptäckt vad – eller om det ens finns något svar, och jag fortsätter leta och söka. Vilket är charmen i sig, yogan ger andra svar längs vägen.

Hur betraktar du yogan? Lägger du yogan i fack? Vilka utövar yoga?

Varje gång jag yogar förundras jag efteråt av hur mycket jag behövde just yogan.
Det är inte alla tillfällen som yogan känns naturlig, välkommen och energigivande.
Men alltid välbehövlig och full med tacksamhet.

Som idag, jag kände motstånd till att ens ställa mig där på mattan.
Jag skulle följa ett program digitalt, vilket kan underlätta det där att bara göra. Du ser hur långt passet är och du kan skumma igenom filmen för att veta vilka övningar du ska göra.
Det var extra skönt att må-bra-tillståndet kom som balsam för själen direkt efter passet.

Passet hade fokus på mindfulness och avslappning:

– let go to let in.

Utandningen symboliserade den utrensande slaggprodukten som kroppen och sinnet behövde göra sig av med. Som att gå ut med soporna.
Inandningen blev tillfället att åter fylla på, inhämta ny energi och skapa nya tankebanor. När du ser den rena omgivningen runt dig efter allt slit av städning från golv till tak.
Jag gillar den typen av bildliga föreställningar av ens tempel/kropp och sinne – omvårdnaden om den som är så välbehövlig trots motståndet som kan infinna sig beroende på dagens status.

Yogan är inte bara fysisk. Det är jag så klart medveten om. Det som ändå får mig att gå från mina tankar ner i kroppen är just nu de fysiska och meditativa asanas. Något som är på uppgång är också andningen – pranayama. Alternativa meditativa och mindfulness tillfällen är njutningen för mig av att vara här och nu. Och känna det också.

Vad gör du när du känner stort motstånd?
Har du några knep för att tillslut komma till mattan?
Vad uppstår i dina tankar när du väl tagit dig dit?

Andra mindfulness situationer som hjälper dig att återgå till nuet?

Att ta livet som det kommer.
Hur gör man ens det? Finns det någon som gör det? Hur gör du då?
För mycket tid läggs på att oroa sig, förbereda, planera, etc. Men sen blir det ändå något helt annat. Helt onödig process alltså.

”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.”

Klokt men ack så svårt. I en bok om Alfons Åberg så står något i stil med ”har du inte tråkigt så får det roliga inte samma betydelse”.

Hur rustar du dig för att se saker, händelser och situationer för vad dem är? Istället för att också lägga på dina rädslor, faror och obehag som då lägger ett nytt filter över det du betraktar. Att se verkligheten, varken mer eller mindre och utgå därifrån.

Det är här betydelsen av dalar och toppar får sitt värde i livet. Utan varandras samspel får det jag möter inte samma betydelse och mening, där motgång eller annat negativt alltid för något gott med sig.
Som pappa alltid säger:

”Det kommer ordna sig”.

Vilka är dina byggstenar i livet? I vardagen? I yogan?

För mig är tillit en byggsten – den allra viktigaste. Känna tillit till sig själv, våga tro på sig själv. Tillit till modet, tillit till tryggheten – att den finns inom mig. Känner jag mig osäker, då börjar tilliten vackla. Det ska kunna storma hur mycket som helst runtomkring, men tilliten inom mig ska vara lugn som filbunken. Inte helt enkelt eller hur, just därför en viktig byggsten som ständigt arbetas på men som också väger tungt i de lägen och situationer där den behövs som allra mest.

En annan byggsten för mig är hopp.
Hopp om att tillvaron är ljus, saker förändras och allt utvecklas framåt. Hopp om att framtiden är oviss och den är jag med och påverkar.
Hoppet ger tilliten en skjuts i rätt riktning.

En tredje byggsten är kärlek.
Kärlek är viktigt på så många olika sätt – att ge och få kärlek, kärlek har ett budskap, kärlek förenar, kärlek skapar relationer, etc.
”Älskar du mig mamma? Älskar du Selma? Älskar du Sam? Älskar du pappa? Älskar du dig själv också mamma?”
citerat min yngsta son (4år).

Jag behöver ge mig själv dessa byggstenar. Det finns fler, men dessa är några av mina grunder som jag sedan bygger vidare på, i det mesta som jag gör och hanterar.
I min yoga behöver jag byggstenarna som både reflektion, en stödjande hand och det som får mig att förenas i mig själv.

När jag upplever tillit till hoppet känner jag kärlek.