Livet

Det är med sorg i hjärtat jag bestämde mig för att inte blogga mer. För nu. Det kan bli i andra sammanhang, med andra omständigheter, i en framtid.

Jag har mycket att vara tacksam för, det har varit givande så länge det varat. För nu.
Fortsätt gärna följa mig på Instagram @yvonnesyoga

När du förändrar ditt sätt att betrakta saker, förändras de saker du betraktar.

När jag inser mina egna begränsningar så blir jag frustrerad över mina tillkortakommanden. Jag vet egentligen inte varför, men det kan vara så att när man ser något som man ogillar och inte trodde fanns så hamnar man först i förnekelse. Förnekelse över att ”nej det där är inte jag” – för att sedan inse, ”jo det där är jag”. Du hamnar i chock, skrik och panik!
Och från detta blir upprinnelsen frustration och ilska. Samtidigt en stark drivkraft till förändring. Vilja bli eller göra något av det, för att sedan kunna se sig själv stolt i ögonen ”det här är verkligen jag”.

När jag hamnar i denna loop av chock, frustration och tillbaka i förändring, så ser jag också hur mitt mående och agerande både till mig själv och andra speglar sig i min process. Jag kan hamna i onödiga föräldra-barn-relation-tillsägelser, dvs. ”här är det jag som bestämmer, lyd!” utan en som helst dialog eller förklaring. Eller bli oerhört ledsen för småsaker som annars inte hade nuddat min axel. Hänga upp mig och älta, vara otillfreds med tillvaron etc. Och när jag letar runt i detta så hittar jag ingen orsak eller anledning till missnöjet eller frustrationen. Förrän hela loppen har fått gått sitt varv.

Våga ge saker tid. Något jag påminner även mig själv om, ofta.

Hemkommen efter tre dagar med yoga från morgon till kväll.
Yoga Games i Göteborg 27-29 april, levererade mer än väl! Jag är så glad och tacksam att jag fick vara där. Kan innerligt säga att det var en av de bästa yogiska tillställningarna jag hittills varit med om.

Jag har skrivit om detta inlägg fem gånger nu… Just för att känslan är så svår att återge. Johanna Andersson inledde sitt Global Yoga pass med beskrivningen:

“Prova att kittla dig själv. Visst kittlas det inte? Det är lika som med yoga, det går inte att berätta för någon annan hur det är, du måste uppleva det själv.”

Det var fem olika klasser samtidigt, varmed en föreläsning och en gratisklass. Inför eventet kunde jag läsa om vad de olika klasserna skulle innehålla.
Fredagens utbud skiljde sig från helgens då det var 3 timmars workshops.

Jag fick frågan från Yoga Worlds chefsredaktör Sara, vilken den bästa klassen/föreläsningen var:

Föreläsning – Ulrica Norberg. Hon väver in så mycket mer än filosofin och förhållningssättet i yogan. Forskning och den fysiska effekten utifrån kropp och knopp tas också upp – vilket förstärker hela helhetsbilden av varför detta är ett verktyg för alla oavsett vart man är i livet och vad man går igenom. Budskapet var “livet drabbar dig inte, du är i livet och omfamna det”.

Bästa klassen – Johanna Anderssons yin yoga. Sådan själslig och emotionell beröring har jag aldrig någonsin upplevt. Starkt, fantastiskt och underbart tack vare hennes inlevelse och uttryckssätt för att det som skaver i kroppen står för något – ”How is this perfect”.

Jag gick bland andra på klasser med Malin Berghagen, Karin Björkegren Jones samt Alan och Sarah Finger.
En annan klass som tog mig med storm var “Handstand – smarter not harder” med Elaine De Souza. Jag har inte provat på handstående tidigare med anledning av rädslan för att falla över eller skada mig. Under hennes klass hann jag inte ens reflektera över den rädslan. Elaine skapade sådan trygghet med sina uppvärmande övningar – både fysiska och mentala. Essensen av klassen kändes som

“Rädslan är till för att mötas, det är där den får sitt ansikte och du kan börja hantera den”.

Och jag mötte min, och vågade stå på händer!

Jag är så fylld och påfylld, som att livet kom tillbaka i mig. Har du inte provat Yoga Games – nästa tillfälle är i Malmö.

Att ta livet som det kommer.
Hur gör man ens det? Finns det någon som gör det? Hur gör du då?
För mycket tid läggs på att oroa sig, förbereda, planera, etc. Men sen blir det ändå något helt annat. Helt onödig process alltså.

”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.”

Klokt men ack så svårt. I en bok om Alfons Åberg så står något i stil med ”har du inte tråkigt så får det roliga inte samma betydelse”.

Hur rustar du dig för att se saker, händelser och situationer för vad dem är? Istället för att också lägga på dina rädslor, faror och obehag som då lägger ett nytt filter över det du betraktar. Att se verkligheten, varken mer eller mindre och utgå därifrån.

Det är här betydelsen av dalar och toppar får sitt värde i livet. Utan varandras samspel får det jag möter inte samma betydelse och mening, där motgång eller annat negativt alltid för något gott med sig.
Som pappa alltid säger:

”Det kommer ordna sig”.

När var du modig senast? Vad gjorde du då? Vad tänkte du om dig själv?
Vad är att vara modig för dig?

För mig är modig att våga gå utanför sig själv. Att våga utmana sig så att hjärtat slår lite extra. Att våga prioritera sig själv i första rummet samtidigt som andra värderas lika.

Jag gillar att utmanas. Men jag nästan avskyr att vara modig. Hur kommer det sig? Jag blir att förundras av hur det ens går ihop.
Det gör det i och för sig inte heller. Jag inser i efterhand att jag var modig, men där och då i stunden betraktade jag mig själv annorlunda. Den rädda, undanskymda och bortglömda. Som inte tar steget fram utan fegar ur. Tänk vad annorlunda situationen upplevs om jag istället vänder på det och ser mitt mod i det jag gör, även i stunden, i nuet.

Nu åter till den där skidåkningen igen. Men det tål att sägas igen – modet gav mig kraft att njuta. Bättre sent än aldrig.